.

Soundtrack:
Nick Cave & Kylie Minogue - Where The Wild Roses Grow




Jag mötte en flicka i min del av stan
kring asfaltens död av trafiköverdos
och själv var jag outsövd, sjaskig och dan
men hon lika söt som prinsesstårtans ros.

Vi tog våran tillflykt från stadskärnans jäkt
till gravgårdens tystnad och sörjande frid
i skuggan av reminiscensers affekt.
Jag visade vägen och hon gick bredvid.

Vi talte om döden och tiden förspilld
hos allt som här vittrar till aska och mull.
Sen fäste jag henne på bild efter bild
för all hennes skönhet och livfullhets skull.

Till gravplatsens utkant gick sedan vår färd,
till trolskhetens dunkel där skogen tog vid:
En ljuvlig oas i vår döende värld
som flickan intill mig, så vacker och blid.

(Men vad är poängen med skönhet? Vi vet
att trots att vi älskar den, rinner den bort
och lämnar oss här i vår smutsbitterhet
för döden är långsam, men livet är kort.)

Sen dess är hon borta, helt utan bevis
 på vart. Hon tycks bara ha lämnat vår jord. 
Den enda som vet är jag själv, givetvis,
och jag säger ingenting, inte ett ord.



Till Fanny som tack för fina poser och trevligt sällskap.


/Krollsplint, fotografen