.

Idag var den ursprungliga idén att publicera en dikt om moderna barnprogramledare och hur de tenderar att blanda skådespelartalang med amfetaminrus när de befinner sig framför kameran. Idén förändrades dock efter att dess skapare ögnat igenom samtliga 6 inlägg på platsen Glittersubjektet och insett att 4 av dessa består av idel gråt och tandagnisslan, vilket är förståeligt men föga imponerande i en tid då livscoacherna håller västvärlden i ett järngrepp och det positiva "tänket" är det enda rätta "tänket". Med detta i åtanke faställdes beslutet att ägna Glittersubjektets dag åt lite "pep-talk", "ego-boost" och insidan av en optimistskalle:





Visst kan man inte låta bli att dra på smilbanden när man inser att Lesley Gores käcka popdänga kommer att spelas upp inuti ens huvud om och om och om igen tills det att ens gråa hjärna antar regnbågens alla färger? Oh, vad den omotiverade glädjen är underbar - och kom ihåg, barn, att okunnighet är lycksalighet.


/Krollsplint, optimisten